Nostalgin är en missförstådd känsla

OBS: Radioessän

Nostalgin anklagas för att ligga bakom allt från politisk populism och håglöshet till dålig smak och undermålig arkitektur. Kristoffer Leandoer ger en gammal diagnos en ny chans.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Begreppet ”nostalgi” myntades år 1688 av den nittonårige läkarstudenten Johannes Hofer som en medicinsk term för ett sjukdomstillstånd han upptäckt hos unga soldater som förlamats av hemlängtan. Diagnosen var ytterst allvarlig, sjukdomsförloppet fick ofta dödlig utgång.

Begreppet vann omedelbart gehör i ett krigshärjat Europa, med tiden utvidgades dess användning från det rent medicinska och dess offer inskränktes inte längre till militärer i fält (även om amerikanska arméläkare så sent som under andra världskriget uppmanades att leta efter just dessa symptom).

Nostalgi blev åkomman på modet, en längtan som gällde mer än en geografisk plats. Kant talade om ”ett tillstånd som inte kan botas genom återvändande”. Det som fattades var inte bara rummet utan även tiden: ett grundtillstånd av förlust vilket kom att passa romantiken perfekt: inbillningens kraft fick ersätta världens grundläggande brist.

Nostalgin har aldrig hämtat sig från denna forna popularitet och är idag känslornas strykpojke som får klä skott för vad man än ogillar. Allt från politisk populism och håglöshet till dålig smak och undermålig arkitektur skrivs på dess konto. En känslans motsvarighet till kitsch, har det sagts. Idéhistorikern Karin Johannisson talar om ”en saknad utan objekt”, oärlig till sin natur: ”Den nostalgiska upplevelsen, den känsla som en gång tillhörde de sanna nostalgikerna – de sårbara, rotlösa och längtande – blir till en stulen känsla.”

En stulen känsla – bättre kan inte popkulturens estetiska kärna uttryckas. “The bitter comes out better on a stolen guitar”, som David Bowie sjunger i “Hang on to Yourself”, den postmodernistiska narcissismens nationalsång.

Trots nostalgins centrala plats i vår kultur sedan drygt trehundra år dyker ordet i sin moderna definition, gällande en förlorad tid lika väl som en förlorad plats, upp i ordböcker först i mitten på sextiotalet. Det är knappast en slump, skriver populärhistorikern Tobias Becker. Det var i juni 1964 som Beatles spelade in tillbakablickandets nationalsång nummer ett som gett titeln på hans bok Yesterday. A New History of Nostalgia. Det var också nu som retromodet började omfamnas av alternativkulturen, jugendslingor dyka upp på skivomslag och affischer och vart och vartannat popband besjunga barndomens gator till ackompanjemang av mässingsorkester eller stråkkvartett.

Nostalgins nya storhetstid sammanfaller med att västvärlden går in i en ny era. I sin bok Postmodernismen daterar Frida Beckman denna isms början till 1966.

Framtiden finns inte, säger postmodernismen, det är omöjligt att göra något genuint nytt: låt oss därför ha det förflutna som smörgåsbord och simulation. Det finns alldeles för mycket framtid, säger nostalgin, den överväldigar oss, låt oss därför ha det förflutna som smörgåsbord och simulation.

Nostalgi framställs som ett automatiskt gensvar på förändring: ju snabbare samhället och teknologin rör sig framåt, desto större blir behovet av tillbakablick, som om nuet alltid måste vara ett nollsummespel mellan framtid och dåtid.

Nostalgi innebär alltså i grunden en överdriven tro på tidens framåtskridande kraft. På samma sätt som postmodernismen menar att nuet innehåller mer än det förflutna, vilket föder en känsla av överlägsenhet som ger oss nutidsmänniskor rätt att gripa tillbaka i tiden och plocka det vi vill ha.

Tobias Becker beskriver hur tempot accelererat under det förra seklet, hur vi allt snabbare vänt oss till det förflutna för inspiration: ett modes omloppsbana från banbrytande till retro har blivit allt snävare.

Ändå påminner de klassiska berättelserna i vår kultur oss om att det är förknippat med livsfara att vända sig om och se tillbaka. Tänk bara på Lots hustru som förvandlas till en saltstod, eller myten om Orfeus och Eurydike:

Jag tror inte att det egentligen handlar om längtan. Det som väcker vår nostalgi är inte det perfekta förflutna, utan tvärtom det ofullgångna och lite löjliga, det som väcker känslan av att vi själva kommit längre. Annars skulle vi inte ha ett begrepp som ostalgi – alltså nostalgi efter det gamla kommunistiska östblocket – en roman som bulgaren Georgi Gospodinovs Tidstillflykt eller en bar med komplett åttiotalsinredning som Komitet i Tirana. Ingen inne på Komitet vill på allvar ha tillbaka kommunistårens estetiska tafflighet och materiella armod; det man njuter av är att ha dess attribut i sin makt, att konsumera dem är att förminska dem och göra dem till sina. På samma sätt längtar få skräckfilmsälskare efter riktiga yxmördare: umgänget med dem på bio upplevs som ett ofarliggörande som sker helt på ens egna villkor.

Men det som väcker vår nostalgi allra mest är ändå framtiden! Framgången för teveserien Stranger Things tillskrevs dess ohämmade 80-talsnostalgi. Men detta 80-tal visade sig bestå av lika delar framtidsfantasier om hemliga laboratorier och avancerad militär teknik och ren och skär 50-talsnostalgi – från filmer som Tillbaka till framtiden, Blue Velvet och Stand by Me till filmstjärnan Ronald Reagans presidentkampanj. Det är alltså inte det förflutnas närvaro som vi längtar efter utan tvärtom dess frånvaro, dess egen förlorade längtan.

50-talet är ett favoritdecennium för nostalgiker och det som lättast lånar sig till fetischism, eftersom det var då framtiden togs över av konsumismen som ideal. Framtiden var inte längre i första hand något man skulle skapa, utan något man skulle äga; blänkande nya maskiner. I det sammanhanget blev retro, vintage och second hand aktiva och kreativa val, en form av motståndshandling. På samma sätt som William Morris och arts and crafts-rörelsen hämtade sin radikalitet i det förindustriella förflutna, finner popkulturen sin inspiration i ett mer urbant nyssförlutet. Vive la resistance, för att citera retrons okrönte kung Bryan Ferry.

För hur nostalgin än må begabbas i politiska sammanhang, har den alltid varit ett grundelement inom popkulturen, där det förflutna kan liknas vid bassängkanten som simmaren måste ta avstamp mot för att få full fart framåt.

Det genuint nya skapar man på samma sätt som man ror en eka: med ryggen mot framtiden och blicken bakåt. ”Up the hill backwards”, för att åter citera David Bowie, som var just denna fortskaffningsmetods absolute mästare. Antingen det rörde sig om rysk futurism, Ralph Laurens kostymer till The Great Gatsby eller 60-talets svarta gatumode, förefaller Bowie ha skaffat sig ingående detaljkunskaper enbart för att kunna lämna dem bakom sig. Först i backspegeln blev framtiden synlig.

Kristoffer Leandoer, författare, skribent och översättare

Litteratur

Tobias Becker: Yesterday. A new history of nostalgia. Harvard university press, 2023.

Frida Beckman: Postmodernismen. Fri tanke förlag, 2023.