Ondskefulla, destruktiva och döda lesbiska kvinnor

OBS: Radioessän

I kriminallitteraturen är lesbisk kärlek ofta något destruktivt och kan fungera som en oväntad twist. Deckarläsaren Anna Nygren försöker lösa mysteriet med sin dragning till mordgåtornas mörka begär.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna

Jag är författare och litteraturvetare. Alltså läser jag mycket. Men ibland ljuger jag om mina läsvanor. Jag har nämligen fastnat i ett deckarträsk och jag kommer inte ut ur det. Det låter kanske som om deckarna skulle vara mitt guilty pleasure, ett hemligt begär. Det är sant, men sanningen är att det är mer än så. Deckarna är mitt sätt att försöka förstå mitt begär. Och det skrämmer mig.

Det började när jag var 13 år och hittade Maria Langs deckare ”Mördaren ljuger inte ensam” från 1949 i mammas bokhylla. Där är twisten i mordhistorien att mördaren är lesbisk: Viveka. Hennes replik ”Det var inte Rutger jag älskade, det var Marianne” är nyckelrepliken i boken. Den motiverar alla hennes destruktiva handlingar. Detta var den första queera gestalt jag hittade i litteraturen. Jag lärde mig då, att skulle jag fortsätta älska mina tjejkompisar på det här sättet, så kunde det sluta med ond bråd död. Nästan samtidigt läste jag Åsa Larssons deckare ”Svart stig”. Där är inte mördaren, men mordoffret lesbisk. Och efter att hon mördats tar hennes hemliga flickvän livet av sig – efter att först också ha dödat fyra hundar. Jag lärde mig: Det är inte lätt att vara lesbisk. Det är farligt.

21 år senare har jag ännu inte mördat eller blivit mördad. Men mitt begär efter kärlek blandas samman med ett begär efter the dark side, efter något obehagligt, blodigt, skadligt. I läsningen känner jag både bekräftelse och bestraffning. Den dubbla känslan är ett mysterium som triggar mig, en gåta som kräver en lösning.

I deckare ses det lesbiska ofta som något ondskefullt, farligt och destruktivt. Det skriver Emma Donoghue i en bok om lesbiska motiv i litteraturen, ”Inseparable. Desire between women in literature”. Det historiskt sett omoraliska och olagliga queera begäret ligger i linje med mördarens karaktär. Samtidigt är den kvinnliga homosexualiteten, till skillnad från den manliga, ofta osynliggjord – och i brottsberättelsen är kvinnogestalter oftast offer snarare än förövare. Den hemliga lesbiska kärleken som ett mordmotiv blir därför en fantastisk twist i deckarintrigen. Ingen kunde ana detta! Ett begär som ingen kunde se! Alla blir lurade! Det lesbiska begäret fungerar som en mörk drivkraft och leder mot döden.

Jag tänker på hur jag själv aldrig känt kärleken som god och enkel: Var det för att Viveka och Marianne lärde mig att det kommer sluta med död och elände? Handlar det om att vara farlig eller vara i fara?

Jag börjar tänka på faran i att skriva. Maria Lang, eller Dagmar Lange som namnet bakom pseudonymen lyder, var inte bara deckardrottning utan också litteraturvetare. Hon disputerar 1946 med avhandlingen ”Pontus Wikner som vitter författare”. Men det är konfliktfyllt, eftersom hon skriver om det homosexuella hos Wikner, och det gillas inte av akademin, inte då, inte ännu – hon kan först inte lägga fram avhandlingen, utan måste vänta på en lite mer progressiv universitetsledning. I ”Mördaren ljuger inte ensam” låter Maria Lang mördaren Viveka skriva i sin bekännelse: ”Min kärlek var stark och normal för mig, och att den ledde mig till svåra brott berodde inte på att den var särpräglad.” Hon vänder sig alltså bort från en kategorisering av kärleken, och ser dess styrka som viktigare.

Efter debuten ”Främlingar på ett tåg” fick Patricia Highsmith beteckningen ”spänningsförfattare”, trots att hon själv inte ansåg att romanen tillhörde en specifik genre. Det skrämde inför publiceringen av romanen ”Carol”, som ofta ses som en queer kultbok. Skulle den göra henne till en lesbisk författare? Hon väljer, precis som Lange, en pseudonym: Claire Morgan. ”Carol” är inte en deckare, och den handlar inte om den lesbiskas död – tvärtom. Läsarbreven strömmar snart in. Och läsarna tackar för att de slipper skära upp handlederna, dränka sig i swimmingpoolen, bli hetero eller kollapsa i helvetet. Highsmith skriver i ett efterord till en senare utgåva att hon föredrar att undvika etiketter. Som lesbisk deckarläsare, tänker jag att hon menar etiketter både som i genrebeteckning och namngiven sexualitet. Jag tror att Highsmiths skeptiska hållning kommer av att det som får ett specifikt namn lätt anses som mindre allmängiltigt. Men kanske är det tvärtom vad vi väljer att kalla saker, som gör dem angelägna?

Två centrala begrepp inom den queera litteraturvetenskapen är paranoid läsning och queera läckage. Eve Kosofsky Sedgwick skriver i essän ”You’re So Paranoid You Probably Think This Ess Is About You” om hur den paranoida läsningen försöker avslöja fällor och något som finns underliggande, en maktordning. För queers handlar det om att uppfatta hur texter som på ytan ser ut att vara homovänliga, kan ha ett dolt budskap om att man egentligen inte blir någon riktig människa förrän man blivit straight. En sån läsning skapar känslan av att man kan inte lita på någon. Queera läckage handlar istället om att visa hur det även i dom mest heteronormativa texter finns små glipor där queera begär sipprar in, och lyfta fram dom som det allra viktigaste.

Jag tänker att något av det farliga queera i ”Carols” lesbiska otrohetsberättelse läcker in i Highsmiths deckare. Kanske är det mitt queera hjärta som inte kan fatta att en heteroromans kan innehålla begär starka nog för mord? Jag läser Highsmiths ”Januaris två ansikten”, som en queer love-hate-berättelse, mellan Rydal och Chester, två amerikanska män involverade i ett triangeldrama och ett mord i Aten. Dom är förhäxade av varandra, dom drabbas av begäret som av blixten, ett starkt sken, som kanske också är döden.

På 1500-talet myntades begreppet ”lilla döden”, om det som idag kallas orgasm. Roland Barthes använder samma uttryck för att beskriva en stor läsupplevelse. Det är något med läsningen, med dess njutning. Och något med döden. Jag tror att jag funnit en viktig ledtråd, det känns underbart, men farligt.

Kriminalromanen har lästs på många sätt, inte minst som en samhällskritisk eller moralistisk genre. Att läsa genom en queer lins innebär att jag kan förstå deckaren som en möjlig öppning mot en omtolkning av godhet, ondska och begär. Det finns en motsats till den paranoida läsningen: den reparativa. Den är inte misstänksam. Den tror inte att någon är ute efter att straffa en. Eller, den vet att någon är det, men tillåter sig att njuta i stunden. Den tar tillvara på små ögonblick av skeva begär och låter läsaren känna igen sig. Det är därför jag följer mitt hemliga begär till deckarna och brotten, för att de tillåter mig att för en stund omfamna ondskan. Visst är det så att den lesbiska dör, eller straffas, men det är bara en grej som läggs på i slutet, för att kunna tillåta ett förbjudet begär. Jag har hittat en lösning på mitt mysterium. Jag slutar läsa innan bokens gåta har lösts och straffet utdelats.

Anna Nygren
författare, litteraturvetare och konstnär

Producent: Ann Lingebrandt

Litteratur

Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam, Norstedts 1949

Åsa Larsson: Svart stig, Albert Bonniers förlag 2006

Emma Donoghue: Inseparable. Desire between women in literature, Knopf 2010

Eve Kosofsky Sedgwick: You’re So Paranoid You Probably Think This Essay Is About You, i Touching Feeling: Affect, Pedagogy, Performativity, Duke University Press 2002

Patricia Highsmith: Carol. Översättning: Karin Lindeqvist, Modernista 2017

Patricia Highsmith: Januaris två ansikten, översättning Anne-Marie Edéus, Modernista 2021